Giacomo Leopardi

"För alla arter av dödliga varelser är största delen av livet ett vissnande. Så syftar och riktar sig naturen i alla sina verk på döden; och därför är det som ålderdomens herravälde så uppenbart och mäktigt träder fram i liv och värld. Var punkt av världsalltet störtar mot döden med sällsam outtröttlig skyndsamhet. Endast världsalltet själv tyckes stå över vissning och förfall: ter det sig åldrigt och krankt i höst och vinter, så föryngrar det sig dock på nytt om våren. Men liksom de dödliga, även om de var dags morgon återvinna en glimt av ungdom, likväl med var dag åldras för att till sist släckas ut, så åldras även världen oupphörligen, om den också föryngrar sig vart års morgon. En tid kommer, då detta världsallt och naturen själv skola vara slocknade. Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen."

("Vilda tuppens sång", i Valda skrifter, Vilhelm Ekelunds översättning)