Nattlig sång av en kringströvande herde

Vad gör du, måne, säg mig vad du gör
på himlen, tysta måne?
Du stiger upp om kvällen, vandrar tankfull
högt över öknen, och går så till vila.
Skall du då aldrig tröttna
att åter färdas ständigt samma vägar?
Har du ej ledsnat än, lyster dig ännu
att skåda dessa trakter?
Ditt liv vill jag förlikna
med herdens sätt att leva.
I tidig morgongryning
stiger han upp, för ut sin hjord på fälten,
ser gräs och får och källor,
går sedan trött till vila emot kvällen,
och väntar inget annat.
O måne, säg, vad mening
har livet för en herde
eller ert liv för er? Säg mig, var slutar
den korta led jag irrar,
din bana som är evig?

En klen och grånad gubbe,
barfota och i trasor, som dignar under tyngden av en börda
ses andfådd stappla framåt
längs dalar, över höjder
blad vassa stenar, genom sand och törnsnår,
i blåst och storm, i middagstimmans hetta
eller när frosten biter,
han vadar genom kärr eller över forsar
och faller, reser sig, påskyndar stegen,
blödande, sönderriven
och utan rast och vila; tills han kommer
äntligen dit där vägen
och all hans ofattbara möda slutar:
en djup, skrämmande avgrund
vari han störtar ned, och glömmer allting.
Så, oskuldsfulla måne,
är livet för en dödlig.

Med svårighet föds mänskan,
redan vid födseln hotar henne döden.
Det första som hon erfar,
är sorg och lidande; och allt från vaggan
får modern eller fadern
begynna trösta henne att hon föddes.
Och sedan, när hon växer,
måste de ständigt stödja henne, sträva
i så väl ord som handling
att göra henne tapper
och hjälpa henne utstå mänskans öde.
Det finns ej mera tacksam
tjänst som föräldrar kan sitt barn bevisa.
Men varför ge åt solen
och väcka upp till livet
den som häröver sedan måste tröstas?
Hur kan vi härda ut med
ett liv som ej ger lycka?
Men så, orörda måne,
är dödlighetens villkor.
Du är dock inte dödlig
och bryr dig kanske föga om allt detta.

Ändå, du vandrerska som ensam skrider
i evighet, så tankfull, har du kanske
förstått vad jordelivet,
vårt lidande, allt jämmer här betyder,
vad döden är, och anletsdragens sista
definitiva blekhet,
och vad det är att plånas ut från jorden
och ryckas bort från dem som höll oss kära.
Och du vet säkert allting
om tingens orsak, och varthän oss leder
var kväll och varje morgon
och tidens tysta gång som aldrig upphör.
Du vet helt säkert vem den ljuva våren
skall le mot i sin kärlek,
vem sommarhettan gagnar, till vad nytta
är vinterns snö och isar.
Du känner tusen ting, upptäcker tusen
som är fördolda för en enkel herde.
Ofta när jag dig skådar
stå där så stum över den öde slätten
som möter himlen med sin rand lång borta
eller när med min fårhjord
jag går, och på din färd du gör mig sällskap,
och när jag ser hur himlens stjärnor brinner,
då tänker jag inom mig:
Vartill så många facklor
och ändlös eter, och den djupa rymden
förutan slut? Och vad betyder denna
gränslösa ensamhet? Och jag, vem är jag?
Så grubblar jag ibland. I detta världsallt,
storslaget och omätligt,
med dess familj som igen mäktar räkna,
där varje ting i rymden och på jorden,
kretsande oupphörligt, återvänder
efter så många mödor
och rörelser dithän, varur det utgick,
förmår jag icke gissa
meningen eller målet. Men du, jungfru,
ung och odödlig, du vet säkert svaret.
Blott ett vet jag och känner:
i evighetens kretslopp,
och i mitt liv, så bräckligt,
skall andra kanske finna
en glädje, något gott; jag fann det inte.

Lyckliga hjord, o du som fredligt vilar
och, tror jag, ej vet av ditt hårda öde
- hur avundsvärd du tycks mig!
Ej blott för att du nästan
helt går utan bekymmer,
ty var strapats, var skada,
vad dödlig rädsla har du strax förgätit;
men mest för att all leda är dig okänd.
När du i skuggan lägger dig i gräset
är du förnöjd och stilla;
lång blir dig aldrig tiden
fast årets flesta dagar är sig lika.
Jag slår mig också ned i gräs och skugga;
och på mitt sinne tynger
ett obehag, det är som om en sporre
mig hetsade, och mera utom räckhåll
än någonsin känns friden i mitt hjärta.
Ändå begär jag intet
och ännu gavs mig inga skäl till tårar.
Jag vet ej hur du njuter,
åt vad du gläds; men lyckligt lottad är du.
Om mig beskärdes föga
är det ej blott för detta som jag sörjer.
Kunde du tala, skulle jag dig fråga:
säg mig, varför är djuren,
som lättjefullt har lagt sig
till ro, helt tillfredsställda,
och mig, när jag vill vila, griper ledan?
Kanske, om jag fått vingar
att flyga över molnen
och räkna en och en av himlens stjärnor
eller som åskan irra mellan bergen
vore jag lyckligare, milda hjord,
vore jag lyckligare, kyska måne.
Men kanske att min tanke
går vill när den betraktar andras öde.
Den dag vi först ser ljuset
i håla eller vagga, i var skepnad,
är kanske olycksdiger för oss alla.